Under galamiddagen på Studentidrottsforum i november 2023 delade SAIF i vanlig ordning ut pris för Årets utmärkelser. Möt Yasmin Runo, verksamhetschef på SSIF som vann priset för Årets eldsjäl 2023. 

Juryns motivering för Årets eldsjäl 2023 lyder; Årets eldsjäl 2023 har visat prov på en oerhörd karaktär. Under en extremt tuff och utmanande period som innefattat en pandemi, uppsägningar och konkurshot har du stått stark och förankrat och förstärkt din och föreningens ställning. Du har lyckats att vända skutan och fått föreningen att blomstra och uppnå tillväxt. Arbetet du lagt ner har inte bara resulterat i att föreningen överlevt utan att ni även kunnat växa ekonomiskt och därmed också utökat kansliets personalstyrka. Resan började som instruktör och sedan dess har du varit trogen din förening under åtta års tid.

Grattis till utmärkelsen Årets eldsjäl 2023, hur känns det?
– Jo, men det känns bra. Eftersom jag själv tycker att det är en utmärkelse jag förtjänar så att det är väldigt kul att bli både nominerad och så klart att få utmärkelsen.

Berätta kort om dig själv, vem är Yasmin Runo?
– Yasmin är en träningsgalen person som håller på med allt från Les Mills i gruppträningsformat till golf och gymnastik. Jag älskar det mesta när det kommer till rörelse och aktivitet. Jag är uppvuxen i Värmland och jag är halvsvensk och halvengelsk. Utöver det är jag en person med höga ambitioner. Jag gillar att ha många bollar i luften och det speglas väl kanske lite i min nominering också – att jag gärna vill uppnå mina uppsatta mål. Jag skulle beskriva mig själv som glad och positiv med stort engagemang.  

 Vad har du pluggat?
– Jag har en examen i politices kandidatprogram vid Stockholms universitet. Så jag har pluggat nationalekonomi och statsvetenskap, vilket inte har någon direkt koppling till mitt arbete idag förutom arbetet med relationer.

Jag skulle säga att mitt viktigaste uppdrag är att bygga relationer.

Hur har din resa inom studentidrotten och SSIF sett ut?
– Den har varit lång. Jag har varit inom studentidrotten i nästan åtta år. Från början kom jag i kontakt med studentidrotten som instruktör inom gymnastiken och sen medan jag pluggade på Stockholms universitet fick jag chansen att jobba lite extra hos SSIF. I och med det blev jag mer involverad i studentidrott. På tiden jag ”bara” var instruktör var det mest för att bli lite arvoderad och dryga ut studentkassan under tiden jag pluggade. Men efter det fick jag möjlighet att jobba heltid och för ungefär fyra år sedan fick jag chansen att ta över som verksamhetschef. Så jag har verkligen börjat från botten och sen jobbat mig upp kan man väl säga. 

När du fick chans att börja jobba på SSIF, vad gjorde du då?
– Mitt första jobb på SSIF var som projektledare. Vi skulle byta medlemssystem och då var jag ansvarig för att föra över all data. Det handlade om flera tusen medlemmar som skulle föras över till det nya systemet. Efter arbetet med medlemssystemet insåg min dåvarande chef på SSIF att jag hade väldigt mycket kunskap inom både gymnastik och gruppträning som han inte riktigt visste om sedan innan och då fick jag möjligheten att bli Sports Manager. Jag jobbade som Sports Manager i ungefär ett och ett halvt år. Sen började det gå lite sämre för föreningen och flera hoppade av. I samband med att det gick sämre fick jag då möjlighet att ta över som verksamhetschef. 

Berätta om det arbete du lagt ned som gjorde att du blev nominerad till Årets eldsjäl?
– Om man läser min nominering så sträcker den sig verkligen över hela min period som aktiv inom SSIF. Men det som utmärkelsen kanske främst handlar om är arbetet som har gjorts under den tuffa perioden. Som jag nämnde gick det inte så bra för föreningen under en period och när det började gå lite sämre för SSIF var vi tvungna att göra justeringar på kansliet, genom att minska antalet anställda. Egentligen var det bara av en ren slump att jag blev kvar för jag skulle precis ta examen och jag var sist in på kansliet, jag var yngst och hade väl därmed lägst lön så jag kostade minst. Då resonerade styrelsen som så att eftersom vi inte riktigt var konkursberättigade än så lät de testa och se om jag skulle anta utmaningen, och det gjorde jag! Arbetet efter det handlade egentligen om att få oss tillbaka på banan, att fortsätta aktivera studenter under pandemiåren och att bygga upp föreningen igen. 

Vad gjorde ni för att bygga upp föreningen igen?
– Det handlade väldigt mycket om att återetablera relationer vi haft tidigare. Hallen SSIF hyr utav till exempel, de upplevde det som att SSIF gått bakom deras rygg då det inte hade kommunicerats till dem att vi var nära konkurs. Där jobbade jag med att bygga upp relationen så att de kände sig trygga med föreningen igen. Jobbade även med att bygga upp relationen med kåren och med universitetet och det arbetet har legat till grund för att vi fått igenom de viktiga avtalen som vi har idag. Arbetet med att få våra partners att känna att föreningen är att räkna med och att det finns en trygg punkt i mig som verksamhetschef var centralt under den här perioden.

Jag tror att det var avgörande för att vi kunde gå från konkurshotade till välmående och ha alla våra partners kvar.

Hur var det att ta över en förening i kris mitt under pandemin?
– Lyckligtvis hade vi relativt få restriktioner i Sverige och SSIF stängde bara ner helt i 2 veckor. Föreningen ansökte om att kunna permittera mig och fick det beviljat vilket innebar att jag skulle jobba 60%. Men jag var ju helt ensam och kunde inte driva en hel förening på 60% så jag jobbade 100% ändå för att få ihop det. 

Det har varit en jäkla resa!

Från att jag var Sports Manager som ”bara” hade kontakt med instruktörer inom halva föreningen och kunde allting om gruppträningen och hur vi hanterar det. Till att helt plötsligt ansvara för alla våra sporter och lära känna alla de övriga 60 instruktörerna till att lära mig hur vi använder vi Fortnox, hur vi registrerar löner till instruktörer och tjänstemän, hur man betalar personalskatt, hur man gör en budget och alla sådana administrativa uppgifter. 

Var du själv kvar på kansliet på SSIF och lärde dig allt detta på egen hand?
– Exakt! Jag har haft oändliga samtal med just Fortnox kundtjänst. Normalt sett ska ju styrelsen gå in och ta över lite under en sådan här tuff period. Men vår styrelse har alltid varit passiv. De har aldrig varit operativa och när det började gå dåligt så droppade en efter en av för de vill inte stå som ansvariga. Till slut var det bara SSIF:s ordförande Lukas Berglund (som även sitter i valberedningen för SAIF), jag och tre av styrelsens tidigare elva ledamöter kvar.  

Men vilken utmaning och vilket arbete du lagt ner! Hur behöll du din motivation när det var som tuffast?

– Det jag tror räddade hela situationen var att jag faktiskt fortfarande jobbade som instruktör i föreningen, både inom gymnastik och inom gruppträning.

Därigenom träffade jag medlemmarna mycket på ett sätt man annars inte gör om man bara sitter på kontoret. Där har vi motivationen till varför man fortsätter, att de vill fortsätta. Rent personligen så hade jag heller ingenting annat på gång just då. Pandemin slog till och jag var precis nyexaminerad. Jag tog chansen och stannade kvar i SSIF. Och det gick ju bra! 

Vad är det som driver dig?
– Resultat. Det är väl kanske någonting som är lite annorlunda kontra mindre ideella föreningar att SSIF, och säkert många av de större föreningarna, drivs mer som ett bolag än en ideell förening. Medlemmarna i föreningen driver mig, även om engagemanget inte är på nivån som vi önskar.

Vad skulle du säga är framgångsfaktorer för SSIF?
– Relationen med instruktörerna, och relationen med våra nyckelpartners som jag lyckades behålla under den tuffa perioden. Hade jag inte lärt känna dem innan det började gå dåligt så hade de förmodligen inte haft någon trygghet i mig. 

Hur kommer det sig att du är instruktör inom studentvärlden i stället för på någon större kedja som till exempel sats?
– Dels föredrar jag att träna och instruera på engelska och det är någonting som är ett krav i vår förening på grund av våra internationella studenter. Och dels tycker jag att det generellt sett finns en större öppenhet inom studentvärlden där man vill prata, hänga och lära känna personer. Dessutom har jag möjligheten att styra mitt eget schema väldigt mycket och det är viktigt för mig. 

Finns det tankar kring att SSIF skulle vilja erbjuda studenter att ha skollag som tävlar för Stockholms universitet?
– Nu när vi gått från att släcka bränder har vi börjat kolla på hur vi kan utveckla föreningen och det här är någonting jag pratat lite löst om och tycker skulle vara jätteintressant att kunna erbjuda på sikt. Men det finns inga konkreta planer för det i dagsläget. Tanken grundar sig i att det, i alla fall generellt i Stockholmsområdet, saknas engagemang bland studenterna för livet på campus.

Vi ser att en majoritet av studenterna som pluggar inte hänger på campus mer än vad utbildningen kräver. Och här tror jag att studentidrott har en väldigt, väldigt viktig roll i att skapa engagemang bland studenter.

Kan inte universitetet bidra till att skapa engagemanget så måste vi börja dra i de trådar som faktiskt ändå lyckats få in studenterna i våra föreningar. Ett exempel på hur studentidrott skapar engagemang är när vi arrangerade en spökbollsturnering över Halloween och bjöd in massor av olika kårföreningar. De var hur taggade som helst och ungefär 45 personer kom dit. Det var ett superlyckat evenemang, så det funderar vi på att göra igen nu till våren. Men det vore även kul att kunna erbjuda liknande tävlingar där vi bjuder in andra universitet som tävlar i lag. Det vore kul att bjuda in ett lag från KTH, ett lag från Handels och ett lag från KI till exempel så att det blir som ett derby. Men som sagt, jag tror att någonstans måste man börja för det poppar ju ändå upp studentidrottsföreningar lite överallt och det finns till exempel ett fotbollslag på SU och det finns massor av olika föreningar på KTH och Handels. 

Hur tror du studentidrotten skulle kunna utvecklas? Vad krävs och vad saknas idag?
– Det krävs intresse från universitetens sida, och det måste finnas någonstans att bedriva idrottsverksamhet.

Det måste finnas ett intresse från universitetet att deras studenter ska må bra under studietiden och att dom efter avklarade studier rekommenderar skolan, jag anser att idrott spelar en viktig roll där.

De flest skulle nog komma ihåg den årliga spökbollsturneringen hos SSIF framför en specifik lärare. 

Vad tror du det beror på att stödet går via kåren?
– Jag tror det är vana och även ointresse. Som jag nämnde äger inte vi hallen som vi arrangerar alla våra aktiviteter i utan det är en privat ägare. Den här hallen behöver rustas upp och då har de bett Akademiska Hus och SU om bidrag eftersom hallen ändå ligger på campusområdet. Men det finns inget intresse att rusta upp den och se till att studenterna har någonstans att idrotta. Och där tror jag att inte bara föreningen utan även förbundet kan jobba på att trycka på universiteten. Kanske genom någon form av underlag där man visar på att nio av tio studenter skulle vilja vara mer aktiva under sin studietid. Det är väldigt svårt att få universiteten intresserade. Men samtidigt har vi ju lyckats få till ett samarbete där universitetets personal får gratis träning hos oss på SSIF som universitetet betalar för och utöver det får de även ett friskvårdsbidrag. Så det här samarbetet vi har med universitetet är ju något utöver friskvård, det är en extra förmån som universitetet erbjuder sina anställda. Universitetets cirka sextusen anställda får tillgång till 20 pass i veckan hos oss. Gratis. 

Hur fick ni till det här samarbetet med SU-personal?
– Det är personalavdelningen vi haft kontakt med gällande detta och det är personalavdelningen som driver den frågan helt och hållet mot sin arbetsgivare. Samarbetet har pågått i 3 år och består av att SU-personal kan komma och träna grupptränings hos SSIF gratis under veckodagar. 

Hur skulle du vilja att ett campus ska se ut om du får drömma?
– Jag skulle vilja ha ett levande campus och med levande menar jag en välkomnande utomhusmiljö med grönska och sitt- och pluggmöjligheter. 

Jag skulle också önska byggnader som är väldigt nära varandra och en bra idrottsanläggning såklart!

Jag tycker ju att vårt campus är ganska fint. Det kanske är lite daterat både utvändigt och invändigt och ur mitt perspektiv handlar ju mycket om idrott och när det inte prioriteras på ett campus så blir man ju irriterad, haha. 

Har du några tips till andra föreningar för att utveckla sin verksamhet?
– Jag tror att de flesta föreningarna egentligen bara behöver testa och våga försöka. Alltså, det kan ju vara allt från att man vill ha som mål att man ska ha 200 medlemmar, eller att få ett samarbete med en viss partner, eller att man vill sälja för en viss summa. När man satt upp sina mål gäller det att man testar alla möjligheter för hur man når dit. 

Marknadsföring varit en stor bidragande faktor och en av nycklarna till vår framgång. 

SSIF använde knappt Instagram tidigare. Inte för att vi har jättemycket fler följare där nu, men vi har liksom breddat hur vi når ut till våra medlemmar. Så sociala medier är något vi satsat på sen jag tog över som vi inte alls hade satsat på innan. Vi har satsat både på betald marknadsföring och att växa organiskt. Jag ansåg att vi verkligen behövde fokusera på att synas mer och min första rekrytering var Madeleine som är marknadskoordinator. 

Hur jobbar ni som förening med marknadsföring?
– Eftersom vi har så himla mycket att erbjuda så har det varit ganska svårt att förmedla SSIF:s utbud. Det är svårt att marknadsföra våra 40 olika sporter.

Det vi har lyckats med på senare tid är att skilja ut både målgrupper och vilka typer av sporter och kommunikation målgrupperna potentiellt är intresserade av. Sedan riktar vi specifik marknadsföring mot specifika målgrupper. Det har vi inte gjort på samma sätt tidigare. 

Men sen så funkar det ju väldigt bra att synas och vara tydlig. Vi använder mycket flyers och roll-ups och vi delar ut gratis kaffe på campus. Vi har en länk med en qr-kod där vi kan följa statistik för hur många som följer länken. På våra roll-ups finns all information med exakt alla våra sporter. Det är många som visar intresse för oss när vi syns ute på campus. Vi marknadsför hela vårt utbud och vi hör studenter som blir förvånade om att vi erbjuder allt från volleyboll till thaiboxning till yoga.

På det stora hela syns vi väldigt mycket mer nu än när jag började jobba på SSIF. Då satt hela kansliet på fem personer på varsitt kontor där vi knappt träffade varandra. Vi sågs liksom över lunchen och vi träffade i princip aldrig medlemmarna. Vi satt aldrig i receptionen till exempel. Det var en av de sakerna som jag faktiskt ändrade på ungefär ett halvår in i mitt sportmanagement arbete. Då började jag sitta ute i receptionen i Frescati center. Därigenom lyckades jag få bättre kontakt med Frescati, medlemmarna och inspektörerna och det är där jag fortfarande sitter och jobbar varje dag. 

SAIF önskar Yasmin och SSIF stort lycka till i framtiden och återigen ett stort grattis till Årets utmärkelse!

Vill er förening ha stöttning i föreningsfrågor eller utveckla er verksamhet? Tveka inte att höra av er till SAIF:s kansli och glöm inte att informera oss om era kommande event!